Ärftlighet för åtta psykiatriska sjukdomar

Trots att psykiatriska sjukdomar belastar individer, familjer och samhälle vet vi relativt lite om deras ursprung. Detta begränsar möjligheterna att utveckla nya behandlingar. Genom att mer precist etablera hur mycket av variationen hos psykiatriska sjukdomar som kan attribueras till genetik (det vill säga ärftlighet) kan vi förhoppningsvis lära oss mer om deras underliggande faktorer. 

Det finns dock flera metoder för att estimera ärftlighet som gör olika antaganden. Målet med denna studie var att utvärdera om två olika ärftlighetsmetoder, vilka baseras på olika antaganden, genererade liknande ärftlighetsestimat för psykiatriska sjukdomar.

Det vanligaste sättet är att jämföra likheten på en given variabel hos identiska (vilka är 100 procent genetiskt lika) tvillingar och tvåäggstvillingar (vilka är i genomsnitt 50 procent genetiskt lika). I den grad identiska tvillingar är mer lika i förhållande till en given sjukdom jämfört med tvåäggstvillingar tyder det på att sjukdomen har en viss grad av genetiskt ursprung.¹ En alternativ metod är att i stället jämföra helsyskon (vilka i genomsnitt är 50 procent genetiskt lika) och halvsyskon (vilka i genomsnitt är 25 procent genetiskt lika). I den grad par av helsyskon är mer lika i förhållande till en given sjukdom jämfört med par av halvsyskon tyder det på att sjukdomen har en viss grad av genetiskt ursprung. 

En relativt ny metod för att beräkna ärftlighet är att mäta genetisk likhet hos obesläktade individer.² Även om obesläktade individer i genomsnitt delar noll procent av genetiken finns det en liten mängd variation kring detta estimat. I den grad obesläktade individer som är lite mer genetiskt lika också är lite mer lika i förhållande till en given sjukdom tyder detta på att sjukdomen har en viss grad av genetiskt ursprung. Om till exempel två obesläktade individer som råkar vara 1,5 procent genetiskt lika också är lite mer lika i förhållande till sjukdomen, jämfört med två obesläktade individer som “bara” delar 0,5 procent av genetiken, skulle detta tyda på en viss grad av genetiskt ursprung. 

I den grad syskonstudier och studier baserade på obesläktade genererar liknande ärftlighetsestimat skulle detta tyda på att ärftligheten antagligen inte kan attribueras till underliggande antaganden. 

Metod
Vi fokuserade på 4 408 646 hel- och halvsyskon i Sverige födda från 1932 och framåt. Vi inriktade oss endast på maternella halvsyskon därför de att nästan alltid har växt upp i samma hushåll.³ Vi länkade sedan dessa individer med diagnoser från patientregistret, vilka inkluderade alkoholmissbruk, anorexi, hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning (ADHD), autismspektrumstörning, bipolaritet, depression, tvångssyndrom (OCD) och schizofreni.

För ärftlighetsanalyser baserat på obesläktade individer extraherade vi information från Psychiatric Genomics Consortium (PGC). PGC är ett världsomspännande nätverk av molekylärgenetiska forskare som har mätt genomet hos individer med och utan ovanstående diagnoser. Det största studiematerialet var för schizofreni (40 675 individer med schizofreni och 64 643 utan), och det minsta studiematerialet var för tvångssyndrom (2 936 med tvångssyndrom och 7 279 utan). 

Resultat
Figur 1 visar ärftligheten för de psykiatriska sjukdomarna baserat på de två olika metoderna (h²-national motsvarar syskonstudierna; h²-SNP motsvarar estimaten för obesläktade individer). Syskonstudierna visade att de neuropsykiatriska (autism och ADHD) och de psykotiska (schizofreni och bipolaritet) dia-gnoserna påvisade relativt hög ärftlighet, medan ångeststörningar och depression påvisade relativt låg ärftlighet. 

I likhet med tidigare studier fann vi lägre ärftlighet när estimaten var baserade på obesläktade individer. Detta beror antagligen på att dessa mått endast är baserade på så kallad vanlig genetisk variation (mutationer med en prevalens på 1 procent eller mer i befolkningen), medan syskonstudier fångar upp både vanlig och ovanlig genetisk variation. Korrelationen mellan de två ärftlighetsmåtten var 0,19 (och 0,50 efter eliminering av tvångssyndrom, vilket var baserat på relativt få obesläktade individer), vilket tyder på en viss grad av konvergens mellan de två metoderna.