Inflammatoriska markörer vid ångest, tvångssyndrom och posttraumatiskt stressyndrom – en metaanalys

Ångeststörningar, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och tvångssyndrom (OCD) utgör åtskilda dia-gnoser, men har ändå en rad gemensamma karakteristika och uppvisar stor samsjuklighet. Vid dessa tillstånd upplever individer påverkan på kognitiva processer på grund av stark rädsla eller oro^1,2 samt försämrad emotionell reglering,⁴ och de undviker upplevelser som kan kopplas till stimuli som ger ångest, oavsett om hoten är verkliga eller bara upplevda.⁵ Detta utsätter dem för ökad risk för mental och somatisk obalans och därmed – oavsett diagnostisk kategori – ökad risk för ohälsa. 

Dock är det relativt oklart vilka (pato)fysiologiska mekanismer som ligger bakom denna ökade risk. Givet den viktiga roll som kronisk låggradig systemisk inflammation tycks spela vid långvariga ohälsotillstånd^6,7,8,9,10 skulle detta kunna vara en delfaktor i sambandet mellan ångest och somatisk ohälsa. Den omfattande litteratur som finns om sambandet mellan kronisk inflammation och ohälsa pekar mot ett behov av att förstå riskfaktorer för ökad inflammatorisk aktivitet och patofysiologiska processer för att bättre kunna arbeta förebyggande. De senaste decenniernas kunskapsökning inom området psykoneuroimmunologi har bidragit med preliminärt stöd för en koppling mellan vissa mentala ohälsotillstånd och inflammatoriska biomarkörer. 

Inom gruppen ångeststörningar, PTSD och OCD har dock relativt vanliga diagnoser som panikstörning, generaliserat ångestsyndrom och social fobi fått mycket begränsad uppmärksamhet. Dessutom saknas systematiska litteraturöversikter för att förstå hur dessa tillstånd, som framför allt karaktäriseras av rädsla och ångest, antingen liknar varandra eller skiljer sig åt vad gäller tecken på inflammatorisk felreglering. 

Syfte med studien
Metaanalysens syfte var därför att undersöka tecken på inflammatorisk aktivering, mätt som nivåer av inflammatoriska cytokiner och CRP (C-reaktivt protein), hos personer med ångeststörningar, PTSD eller OCD jämfört med friska kontroller. Flera modererande variabler, inkluderande specifik diagnos och samsjuklighet i depression (som också kopplats till ökade nivåer av inflammatoriska markörer), undersöktes också. 

Studien genomfördes i enlighet med rekommendationer från PRISMA (Preferred Reporting Items for Systematic Reviews and Meta-Analyses).¹¹ Studier inkluderades om de inbegrep minst en inflammationsmarkör (cirkulerande) i blod hos både friska kontroller och patienter diagnostiserade med en ångeststörning eller med PTSD eller OCD. En nyckelordsbaserad sökning genomfördes i databaserna PsycInfo och PubMed. Sjuttiosex fullängdsartiklar genomsöktes för att se om de matchade inklusionskriterierna, och 41 av dessa kunde därefter inkluderas i analysen. Utöver statistiska data utnyttjades även data från varje studie gällande diagnos och vilka inflammatoriska markörer som analyserats. Sociodemografiska data extraherades också, inkluderande kön, ålder, andel kaukasier och BMI. 

Högre nivåer av några men inte alla proinflammatoriska cytokiner
De 41 inkluderade studierna gällde PTSD (n = 22), OCD (n = 6), paniksyndrom (10), social fobi (n = 1) och generaliserad ångeststörning (n = 2). Generellt sett hade personerna med någon av dessa diagnoser högre nivåer av proinflammatoriska cytokiner än de friska kontrollerna. Detta tycktes drivet av IL-1β (p = 0,009, Hedge’s g = -0,50), IL-6 (p <0,001, Hedge’s g = -0,93), och TNF-α (p = 0,030, Hedge’s g = -0,56). Övriga markörer (totalt analyserades tio stycken) skiljde sig inte mellan personerna med dia-gnos jämfört med de friska deltagarna. En viktig fråga kvarstod, nämligen om en inflammatorisk aktivering kunde ses över de olika diagnoskategorierna. En analys av detta tydde på att effekten drevs av personerna med PTSD, eftersom bara dessa skiljde sig signifikant mot de friska kontrollpersonerna (p = 0,004, Hedge’s g = -0,68). För övriga diagnoser var effektstorlekarna små och inte signifikanta (Hedge’s g = 0,10 för OCD och -0,09 för ångeststörningar). 

Resultaten i ett större sammanhang
När alla diagnoser undersöks samtidigt tyder alltså analyserna totalt sett på små till medelstarka effekter för högre nivåer av proinflammatoriska cytokiner hos personer som lider av någon av dessa diagnoser jämfört med personer utan diagnos. 

Dock tycks personerna med PTSD driva denna skillnad, och framtida forskning behöver identifiera specifika karaktäristika vid PTSD jämfört med andra ångesttillstånd och OCD – eller tänkbara ovidkommande störfaktorer – som kan bidra till denna skillnad. Fyndet stämmer överens med en nyligen genomförd metaanalys som bara undersökte personer med PTSD jämfört med friska kontroller,¹² men där effekten möjligen kan vara översestimerad av metodologiska skäl.¹³ Det är oklart vilken roll som eventuell inflammatorisk aktivitet spelar vid PTSD, det vill säga om inflammation är en del av patofysiologin och som tänkbart kan öka besvären, och/eller om skillnaderna beror på olikheter i livsstil eller andra faktorer. 

Det är intressant att notera att en komorbid depressionsdiagnos inte modererade effekterna i denna metaanalys, vilket skulle kunna tyda på en möjlig unik roll för ångest i förhållande till inflammatorisk reglering. Även om de aktuella fynden bidrar med kunskap om hur kronisk och generell ångest i enlighet med någon av dessa diagnoser är associerad med inflammatoriska markörer, så undersöktes inte mekanismer som kan tänkas bidra till högre inflammatorisk aktivitet. Mekanistiska studier – liksom studier med mer frekvent provtagning – är viktiga i ett nästa steg för att förstå om interventioner skulle kunna utföras via de aktuella mekanismerna för att förbättra hälsoutsikterna för personer med de aktuella störningarna.